Fågeln som ska dö

George har haft många undulater genom åren. Just nu har hon två. Den ena är turkos och heter Harriette. Man ska uttala e:et på slutet. Den andra är vit med några turkosa fjädrar i stjärten. Den har inget namn. George fick den av någon som inte ville ha den längre och George var inte så intresserad av sina undulater längre så hon gav den inte något namn.

Det är den namnlösa fågeln som ska dö.

Låt mig klargöra.

Imorse när George lyfte av sovskynket från fågelburen så hörde jag:
-Oooh... I think I have a dead bird. No. Wait. It's alive.

Den lilla undulaten ligger på golvet av buren med huvudet i en konstig ställning. Men den lever. För den öppnar ögonen när man kommer nära. Om den lever när George kommer hem från jobbet så väntar vi på Lee. Då får han döda fågeln. Det vet Lee inte om ännu, men varken jag eller Georgie vill göra det.

Ibland går jag får att kolla om fågeln lever. Då går jag långsamt mot buren med händerna för ögonen som om jag skulle kolla på skräckfilm. Ni vet med en glipa mellan fingrarna. Och så skriker jag jättetyst för jag tycker att det är obehagligt. Men också för att jag tycker synd om fågeln. För den ligger bara där. Stilla. Men levande. Den lider säkert. Och det är ganska sorgligt.

Jag önskar att jag vore modig nog att ha ihjäl den, så att den slapp ligga där hela dagen och vänta på sin död. Men jag är inte det. Istället går jag och kikar på den ibland genom en glipa mellan fingarna. Och funderar på att ta ett kort till bloggen. Men det vore ju sjukt. Usch för mig. Fegis!

Rest in peace White Budgie with no name.