Ett av mina utbrott

Lees morbror Carl ringde precis och frågade om Lee ville följa med och skjuta lite i helgen. På skjutbana alltså. De har gjort det en gång förut, men den här gången ska de tydligen övernatta någonstans, ett helt killgäng.

Förra gången Lee åkte och sköt med Carl fick jag ett utbrott eftersom jag tyckte att det var oerhört konstigt att jag inte blev tillfrågad. Jag tar för givet att det är för att jag är tjej. Det gör jag nu också. Jag är mycket för principer och rättvisa, måste ha och göra med att jag är äldsta barnet. När jag tänker på det så skulle jag säkert vantrivas i sällskap av en massa gubbar med, fy farao, gubbhumor, men det spelar ingen roll, har jag fått för mig att jag inte har blivit bjuden bara för att jag är tjej så är det så och det är väldigt orättvist.

Förra gången vägrade jag låta Lee berätta om hur det varit i en timme efter att han hade kommit hem eftersom jag var sur. Då var han borta i 4-5 timmar. Nu ska han vara borta i ett dygn. Räkna ut det själva.

Jag är avundsjuk i vilket fall som helst, jag vill också. Men jag är inte bjuden. Fast det kanske händer att jag smiter med i alla fall, om inte George är hemma från Moreton på lördag. Uppvuxen på femte våningen i lägenhet som man är så är det oerhört läskigt att sova ensam i ett hus med bara katten som sällskap. När jag var ensam senast i huset en lördagkväll så var jag bombsäker på att gubbarna som hade fest i huset bredvid hade samlats enbart för att mörda mig. Eller i alla fall för att få mig att tro det.